Moderaterna förordar tiggeriförbud
Vi har blivit vana vid att se dem: Människor som ber om allmosor utanför den lokala ICA-affären. Det är inte ett isolerat svenskt fenomen, de finns överallt i Europa. Några av oss väljer att ge pengar, något som förstås uppmuntrar mottagaren och andra att tigga. Andra väljer att avstå. Ytterligare andra velar, ger ibland, ibland inte. ICA-handlaren är inte road, hans kunder måste ofrivilligt passera tiggare för att kunna handla hans varor.
Nu rapporteras det att moderaterna fattat beslut på sin partistämma att verka för ett förbud mot tiggeri. Hur detta i praktiken skall kunna vara en lösning på något problem framgår inte, i alla fall inte i rapporteringen. Vi på Sunt Förnuft ställer oss tveksamma till denna lösning.
I annat sammanhang, när man politiskt hanterat oönskat mänskligt beteende hos utsatta grupper, t.ex. prostituerade, har man valt att kriminalisera den som betalar den utsatte. Om man verkligen önskar kriminalisera tiggeriet, så borde den logiska utgångspunkten vara att givarna skall kriminaliseras. De är de enda som faktiskt har råd att betala böter och som därmed får incitament att avhålla sig från att uppmuntra tiggeri genom sitt givande. Ett sådant förbud av vad de flesta uppfattar som en godhjärtad gärning skulle kunna motiveras med att det är en demokratisk åtgärd. Dvs att det finns en majoritet av icke-givare som får en negativ upplevelse av tiggeriet, samtidigt som en minoritet sörjer för grunden för tiggeriet, dvs gör det lönsamt. Således ett demokratiskt beslut att förbjuda tiggeri.
Vi på Sunt Förnuft ser inte kriminalisering av tiggeri som en framkomlig väg. Det är en prioriterad uppgift att ge polisen effektiva metoder och resurser att bekämpa trafficking och organiserat utnyttjande av personer i utsatta situationer. Det är en prioriterad uppgift att tillse att tillresta europeer inte utnyttjar kryphål i lagen för att kunna bebo privat eller offentlig mark utan markägarens tillstånd. Det är en prioriterad fråga att sanitetsregler efterlevs. Det bör införas ett krav på EU-nivå att medborgare i ett land som uppehåller sig på annat EU-lands mark kan visa att de har tillräckliga resurser och en sjukförsäkring för att garantera att de inte blir en belastning för värdlandet. Denna regel finns idag för vistelser som överstiger 3 månader. Enligt Sunt Förnuft bör Sverige verka för att denna regel utsträcks till att gälla även vistelser kortare än 3 månader.